onsdag 27 februari 2013

Bara 15 fotbollspelande 15-åringar i Partille?

I Partille bor det cirka 35 000 invånare. Uppskattningsvis 250 av dessa är pojkar som fyller 15 år i år. Hur många av dessa spelar fotboll i Partille?


I Partille kommun finns ett antal fotbollsklubbar med omfattande ungdomsverksamhet: Björndammens BK Jonsereds IF, Partille IF, Sävedalens IF och Öjersjö IF (jag hoppas inte jag glömt någon). Ju högre upp i åldrarna, desto färre blir dock antalet lag och spelare.
Enligt serieindelningen för Pojkar 15 finns det i år ett lag anmält från Partille kommun - Jonsereds IF. Enligt Jonsereds IF:s hemsida kommer det laget ur den kombinerade träningsgruppen P97/98 i vilken det finns uppskattningsvis 15 pojkar födda 1998. Utöver detta kan det i Partille kommun naturligtvis tillkomma några spelare som spelare med äldre åldergrupper i andra klubbar. Men ändå; Partilles föreningsliv rymmer alltså 15 killar i Jonsereds IF (av totalt 250!) som vid 15 års ålder spelar fotboll i den egna åldersklassen.

Handbollen "boven"?
Om det ser ut så kan skälen naturligtvis vara flera där konkurrensen från andra aktiviteter och intressen är det kanske mest naturliga. Från Partillehåll brukar särskilt konkurrensen från handbollen lyftas fram. Den enda (om än väldigt framgångsrika) handbollsklubben i kommunen har totalt 38 spelare i ålderskategorin P98.

Hur många av dessa som kommer från Partille vet vi inte, men det är lätt att tänka sig att IK Sävehof lockar till sig spelare från i alla fall både Göteborg och Lerum. Högt räknat ägnar sig antagligen max 50 av 250 femtonåriga Partillepojkar åt fotboll eller handboll i den egna kommunen. Vad gör övriga 200?

En inte alltför vild gissning är att en ganska stor andel inte gör något alls. Några ägnar sig åt idrott i Göteborgsklubbar, men de är inte jättemånga. Vad har hänt med alla de killar som fram till för bara ett år sedan spelade fotboll i Sävedalens IF och Öjersjö IF?
En ond spiral
Jag tror på relativt goda grunder att det vi ser är resultatet av alltför starkt resultatfokus, tidig specialisering och elittänkande. Med resultatfokus blir några spelare ställda utanför och tröttnar. Dessutom leder det ofta till en koncentration av för tillfället ”talangfulla” spelare till en klubb. Finns resultatfokuseringen i fler än en idrott tvingas dessutom unga spelare att tidigt välja sport. Det gör att underlaget i urholkas, att de killar som blir kvar tappar sugen och kanske lägger av.

Någon gång runt det att killarna blir 14 år ökar också konkurrensen från andra intressen och skola. Det gör att vi får en naturlig avtappning. Har man då inte sett till att ha med sig hela bredden hit blir lagen väldigt sårbara och ytterligare spelare slutar, medan de ”talangfulla” söker lyckan i en storklubb. I det läget försvinner lagen och spelare som hade velat fortsätta har ingenstans att ta vägen.

I längden riskerar denna utveckling att smitta av sig neråt i åldrarna. Om det inte finns ett P15-lag i en förening är risken stor att P14-spelarna ser om sitt hus i förväg eftersom de a) inte ges möjlighet att testa spel med äldre spelare och b) ser att risken är stor att även deras lag försvinner inom kort. Och försvinner P14-laget börjar 13-åringarna och deras föräldrar att tänka…

Dags att ta reda på fakta
Jag vet naturligtvis inte exakt vad som har hänt i Partille Kommun, men av det jag har hört, så ligger beskrivningen ovan ganska nära sanningen. Frågan är om det är en utveckling som är nödvändig och/eller önskvärd. Går den att ändra?

Kanske borde Handbollsförbund, Fotbollförbund, kommun och berörda klubbar tillsammans ta reda på hur verkligheten ser ut. Både handboll och fotboll borde ha intresse av att ha så många spelare med så länge som möjligt. Och jag är inte säker på att Partille kommun och dess skattebetalare är särskilt villiga att betala för en verksamhet om det visar sig att den selekterar och stänger dörrar för majoriteten av kommunens ungdomar.

lördag 23 februari 2013

Om hjärnans utveckling i Älvsjöbloggen

Intressant läsning:
http://alvsjoaikbloggen.wordpress.com/2013/02/22/del-15-hjarnans-utveckling-mot-formagan-att-prova-och-bedoma-de-exekutiva-beslutens-moder/

Sanktan - till vilken nytta?

Sedan 2009 heter seriespelet för ungdomar i Göteborg (och Malmö) Sanktan. Det är en överföring av samma koncept som funnits i Stockholm sedan 1958 och innebär, förutom seriespel, ett slutspel för varje åldergrupp som i sin tur ger plats i det nationella Sanktanslutspelet.

Sanktan innebär att man lagt ytterligare ett tävlingsmoment till ungdomsfotbollen. Man har dessutom gjort det med mall från ett distrikt som visat sig vara notoriskt dåliga på att fostra fotbollsspelare - Stockholmsdistriktet. Det som utmärker detta distrikt jämfört med andra distrikt är en stark betoning på tävling och resultat samt en koncentration av talanger till ett fåtal storklubbar redan i unga år. Kortsiktigt har detta gett resultatmässiga framgångar på ungdomssidan, men det har också resulterat i att antalet spelare minskat snabbt ju högre upp i åldrarna man kommit. När spelarna nått den ålder då det verkligen går att avgöra om de är talanger eller inte har antalet varit betydligt färre än i andra distrikt. Det är effekterna av detta vi ser på seniornivå.

En genomgång av samtliga allsvenska fotbollsspelare 2012 visade att Stockholmsdistriktet fick fram cirka 1,8 allsvenska fotbollspelare per 100 000 invånare. Detta kan jämföras med Närke, Gästrikland och Blekinge som fostrar drygt 7 allsvenska fotbollsspelare per 100 000 invånare. De andra storstadsdistrikten hamnade på nästan 4,7 (Göteborg) respektive 2,4 (Skåne). I det landslag som spelade EM i Ukraina fanns inte en enda spelare från Stockholmsdristriktet.

Fotbollens och alla idrotters största utmaning är att få så många spelare att fortsätta så länge som möjligt. Det är så vi maximerar antalet elitspelare, men också så fotbollen gör störst samhällsnytta. Det finns alltså ingen motsats mellan att fostra elit och att underhålla bredden - tvärtom är bredden en förutsättning för att få fram eliten.

Mycket tyder dock på att Sanktan leder till motsatsen. Lag som vinner sina åldersklasser blir alltmer attraktiva och drar till sig talanger. Denna process är dock tyvärr blind för vad det är som gör att lagen vinner. Om det sker pga av tidigt fysiskt utvecklade spelare som springer ifrån sina motståndare, eller om det sker genom långsiktigt utvecklingsarbete och utbildning spelar ingen roll. I praktiken vinner tyvärr nästan alltid fysik över långsiktighet inom ungdomsfotbollen.

Det tråkiga är att vi på detta sätt får en dubbelt negativ effekt:
1. Lag med många tidigt utvecklade spelare lockar till sig de  tidigast utvecklade spelarna från andra lag, vilket tyvärr ofta leder till att flera av de kvarvarande spelarna tröttnar och lägger av. Vi får alltså en direkt effekt som innebär att antalet spelare blir färre och att spelare som senare kunnat utvecklas till talanger går förlorade.
2. Vi får negativa incitament som gör att de lag som spelar rakast fotboll och bäst utnyttjar ett fysiskt övertag når resultat. Detta riskerar att minska viljan att arbeta med långsikig fotbollsutbildning. Vi får alltså i det långa loppet sämre utbildade spelare.

Som om inte själva upplägget med Sanktan är destruktivt, så har huvudsponsorn Expressen en rapportering som förstärker fokus på tidiga resultat. Rapporteringen domineras i det närmaste helt av artiklar som berör:
- Resultaten i riksfinalerna
- Resultaten i distriktsslutspelen
- Artiklar om ungdomsproffs
- Artiklar om ungdomslandslag
- Artiklar om distriktslag

Det förs från tid till annan en debatt om pojk- och flicklandslagen. Idrottsprofessor Tomas Peterson vill skrota hela systemet då gallringen bevisligen görs på grunder som är kontraproduktiva. Frågan är dock om inte fotbollen behöver se över hela sitt upplägg när det gäller spelarutveckling. Ett första steg vore att se över upplägget av Sanktan.

tisdag 19 februari 2013

Tvärtstopp i "talangfabrikerna"

Inleder med att återge en artikel om faran med tidig elitsatsning och koncentration av "talanger" till ett fåtal storklubbar. Artikeln publicerades i GP i juni 2012:


Tvärstopp i talangfabrikerna

När fotbollslandslaget inleder EM i Ukraina sker det utan spelare som vuxit upp i Stockholm, landets största fotbollsdistrikt . Detta är ett underbetyg åt Stockholms modell för ungdomsfotboll och borde fungera som varningsklocka för övriga landet.

Stockholm är det distrikt som gått längst mot tidig selektering och koncentration av talanger till ett fåtal storklubbar. Senast häromdagen kunde vi höra om att Hammarby IF selekterar redan i 6-årsåldern. Kortsiktigt har det gett framgångar i ungdomscuper och pojklandslag. På seniornivå har dock framgångarna uteblivit.

Förutom att vara helt utan representation i EM-truppen är Stockholm också sämst av storstadsdistrikten på att fostra allsvenska spelare och utlandsproffs sett till befolkning. En kille som växer upp i Göteborg har mer än dubbelt så stor chans att bli elitfotbollsspelare än en pojke i Stockholm.

Att tidig selektering och koncentration inte är en framgångsfaktor visas också av att endast sju procent av Allsvenskans 400 spelare har sin nuvarande allsvenska klubb som moderklubb. Totalt har endast 18 procent av spelarna fått ens en del av sin fotbollsutbildning i en allsvensk klubb innan 17 års ålder.

Av de 82 procent av Allsvenskans spelare som inte gått via ”storklubbarna” kommer 30 procentenheter direkt från utlandet. Övriga är fostrade i det breda Fotbollssverige. Ser man till att storklubbarna i olika åldrar ofta attraherar de för tillfället bästa spelarna är utfallet undermåligt.

Under mina snart 10 år som pojklagstränare i Guldhedens IK har jag många gånger fått frågan om hur en pojke bäst når sitt mål att bli fotbollsspelare. Tyvärr tycks tendensen vara att fler barn (och föräldrar) sneglar på någon av Göteborgs större klubbar och tror att vägen till framgång går via dem.  

Sanningen är att en breddförening som Qviding FIF är en bättre talangfabrik än någon svensk storklubb. BK Forward i Örebro är Sveriges i särklass ledande talangklubb. Min egen förening Guldhedens IK slår flera allsvenska klubbar bara genom att en nuvarande Allsvensk spelare har Guldheden som moderklubb.

De allsvenska klubbarnas förmåga att fostra talanger imponerar inte. Därför bör övriga Sverige inte titta alltför avundsjukt nästa gång t ex Brommapojkarna lyfter en pokal i Gothia Cup. Framför allt bör vi inte ta efter deras exempel. Vuxna i och runt fotbollen bör ta sitt ansvar och tala om för spelarna hur det ser ut när de blir lite äldre. I alla fall om vi vill att fler ska fortsätta spela fotboll och vi på sikt ska få fram fler duktiga seniorspelare.

Kanske är den vinnande modellen ett samarbete mellan storklubbarna och de mindre föreningarna fram till junioråldern. Då skulle vi antagligen behålla fler lag och fler spelare inom fotbollen och därmed få ett större underlag för storklubbarna i nästa steg.

Detta underlättas av att det idag finns verktyg för att bedriva bra utvecklingsverksamhet även i mindre klubbar. Göteborgs Fotbollsförbund har t ex en imponerande spelarutbildningsplan med tillhörande hjälpmedel för tränare och föreningar samt en bra tränarutbildning.

Modellen med tidig selektering har visat sig leda fel och ge färre fotbollsspelare på elitnivå. En modell byggd på samarbete skulle däremot gynna alla. Spelarna skulle utvecklas bättre, fler skulle fortsätta spela fotboll längre upp i åldrarna, fler mindre föreningar skulle få påfyllning till sina seniorlag och storklubbarna skulle få en större grupp välutbildade talanger att välja på den dag då det går att bedöma vilka som kan bli elitfotbollsspelare.

Stefan Kraft
Lagledare i Guldhedens IK P98/99

Nystart

Under senare år har jag kommit att ägna mycket tankearbete och diskussioner om hur man bäst utvecklar fotbollsspelare, vad som är fotbollens uppgift och hur vi bäst organiserar ungdomsfotbollen. Jag har träffat andra ledare, pratat med otaliga föräldrar samt debatterat i både G-P och Offside. När jag så i helgen blev tipsad om Älvsjöbloggen kom tanken på att återuppliva min egen blogg.

Tanken är att en gång i veckan skriva om spelarutveckling mm.

Vi hörs.